nayes son bär detta namn, som tillhör en annan, och jag vill veta, genom hvilken följd at brott sonen till en bandit kan dölja sig under ett ädelt slägtnamn ! Ett skri af raseri undslapp på samma gång den gamle och den unge mannens bröst. Reynold ryckte med en snabb rörelse bort masken, som dolde hans ansigte och kastade den långt ifrån sig. Van Helmont hade sagt sannt: det var grefve de Bernacs stolta ansigte, eller rättare dens som bar detta namn. — Nåväl; ja, det är jag, Van Helmont! utropade han med hotande stämma. Tror du att jag fruktar dig? Om så vore, skulle din död redan för längesedan ha befriat mig från denna fruktan. Van Helmont log föraktligt. — Du påstår dig icke vilja taga din tillflykt till lögnen och så ljuger du ändock redan i samma ögonblick! Min död? den har du ofta rufvat öfver. Hvarföre har du icke ända hittills vågat slå till? Jag skall säga dig det. Din far hade förbjudit dig det. Ja, din far har hejdat den öfver mig lyftade armen, icke för att motsätta sig ett brott, han har nu i lång tid ej räknat hvarken sina eller sin värde hr sons, utan derföre att han insåg, det han utan mig icke skulle kunna lyckas upptäcka den vetenskaplig: