Härunder gick Van Helmont med gnistrande ögon och cen herrskares hållning fram mot gubben. Denne steg tillbaka, som om han känt sig besegrad, men straxt derpå höjde han åter lif ligt hufvudet; nästan skamflat öfver den underlägsenhet han visade, och uthärdade med köld Van Helmonts blick. — Du tviflar? återtog denne senare. Behöfver jag då, för att öfvertyga dig, påminna dig om den fara, som jag denna natt måste löpa, genom att komma hit till dig, en fara som likväl bekommit mig så föga, att jag icke underlåtit infinna mig vid det beramade mötet? La Chesnaye, behöfver jag väl säga dig hvilket öde man bestämt för mig? Svara, min redlige vän, min trogne arbetskamrat! Ville du icke, sedan du väl kommit i besittning af den magnetiska vetenskapens sista hemlighet, låta din medtäflare försvinna, för att sjelf få vara den ende herrskaren, och hade ej min död blifvit beslutad inom de svarta vecken af din själ? Var icke denne din son i ordning att slå till mig? Denne Reynold, som nu står här bredvid och som skall, då han träder ut ur detta hus återtaga grefve de Bernacs namn och rang? Hör, Reynold, kasta bor masken, som döljer för mig dina drag, du behöfvxer den ej mera. Men, icke sannt, j skoler förkla mig, huru det kommer sig, att La Ches—