Göteborgsposten – 26 september 1860, sida 2

, — Den ni kallar Reynold! stammade hon slutligen. — Är det då icke hans namn? — Jo, men han har äfven ett annat... — Tyst! befallte mäster Eudes. — O! inföll plötsligt den unga flickan med ett hemskt uttryck af fasa och förfäran ; o! jag är rädd. — Rädd? upprepade den gamle förvånad; och hvarföre då? — Derföre att jag ser blod, stammade somnambulen ; blod... upprepade hon med feberaktig häftighet. Ol! jag ser... jag ser... Mäster Eudes hade blifvit ytterligt blek. — Tyst, jag befaller det! sade han doft. Den gamle hade ej väl uttalat dessa ord, då det arma barnet började krampaktigt slingra sig på stolen. En förfärlig förändring hade försiggått inom henne. Hon var ett rof för de våldsammaste konvulsioner och utstötte häftiga, oartikulerade skri. Mäster Eudes skyndade förvånad fram till henne på samma gång som Reynold. — Ni dödar migl!... nåd! — jag ber! stammade hon och vred sina händer i ett utbrott af obeskriflig förtviflan. — Återkom till sans! jag vill det! befallte mäster Eudes. (Farta Y