Göteborgsposten – 26 september 1860, sida 1

Göteborg d. 26 September 1860. Hvarje sann vän af Italien måste med smärta och ledsnad se, huru det nu åter står nära att söndras, efter att ha så nyss gifvit de bästa förhoppningar om en snart uppblomstrande ny stormakt, hvilken skulle, klokt och liberalt styrd enligt de konstitutionela principer, hvilka för närvarande utgöra mönstret för all statsform, inom kort kunna höja sig upp från den dy, der eländiga regeringar varit nära att förqväfva det italienska folket. Ett mäktigt och konstitutionelt Italien är en pelare, som ej mera får saknas i den byggnad, man gifvit namn af den europeiska jemnvigten; ett fritt Italien skulle sätta den behöfliga hämskon på närgränsande absolutistiska regeringar, samt förhindra dem från att genom sina otympliga reaktionära sträfvanden för att undertrycka en inbillad revolution just bana väg för revolutionen och sålunda ständigt på nytt framkalla dessa slitningar inom den europeiska samhällskroppen, som förstöra dennas friskhet och såmedelst äfven dess förmåga att arbeta. Det har varit med detta mål i sigte, som den allmänna opinionen så ifrigt följt de italienska frihetsstäfvandena, egnande dem sina varmaste önskningar om lycka och äfven en behöflig materiel hjelp. För hvarje dylikt företag fordras naturligtvis alltid en ledare. Det är till honom allmänheten hyllar sig, det är honom hon skänker sitt entusiästiska bifall, om han lyckas, sitt beklagande om han faller. I sin ifver förblandar hon ofta, om framgången följer honom, sjelfva rörelsen, sjelfva revolutionen med honom, som står i dess spets. Garibaldi, den segrande revolutionshöfdingen, har på detta sätt beskänkts med hela verl