Från Utlandet. Senaste notiser från Neapel förmäla, att den tillsatta provisoriska regeringen af alla krafter arbetar på organiserandet af landets förvaltning, och att flera förträffliga åtgärder i denna väg ha blifvit vidtagna. Man nämner bland andra följande: Alla politiska fångar skola genast sättas 1 frihet. Alla tullar å handeln mellan Sicilien och Neapolitanska fastlandet skola försvinna. Tolf asyler för behöfvande barn skola inrättas i hufvudstaden och underhållas af staten. (En särdeles klok åtgärd, då dermed afses hufvudsakligast folkbildning, den enda utvägen att så småningom undertrycka och qväfva Lazzaronismen, Neapels kräfta). Hemliga ministeriela fonder skola försvinna. Jurydomstolar skola inrättas. Jesuiterorden med alla dess bihang är utvisad från landet; all deras fasta och lösa egendom tillfaller staten. — Detta är berömvärda mått och steg, men de skola framkalla en svärm af fiender, samt göra en stark och vaksam regering alldeles nödvändig. Exkonung Frans ökade sin meritlista med att vid sin afresa utfärda befallning om galerslafvarnes lösgifvande. Ordern blef lyckligtvis ej åtlydd. Det beräknas, att sardinska eller rättare italienska flottan nu är den största i Europa, näst Englands och Frankrikes. Piemont hade sjelf. redan 30 örlogsfartyg. Garibaldi har till dem laggt i Neapel det dubbla antalet, hvaribland tvenne linieskepp Vesuvius och Monarco. Garibaldis egen flotta i sicilianska farvattnen utgjorde 8 å 10 ångare — engelska, amerikanska och andra —, hvilka han fått, köpt eller tagit. Dessutom hade Piemont förut i England kontrakterat om 8 stora ångare, at hvilka två redan äro levererade, och lika många transportfartyg. Sardinien skulle således ha nära 140 örlogsfartyg. Näst de italienska förhållandena är det hufvudsakligast Osterrike, som ådrager sig uppmärksamheten. Detta land har endast till alternativ, att göra bankrutt eller ock införa en rask och grundlig reform i hela statsmachinen, tvenne saker. som måste båda klinga särdeles illa i Frans Josefs öron. Mau har om det ruinerade rikets finanser gjort följande slående beräkning: Dess statsskuld uppgår till 8,350 millioner francs, d. v. 8. en tillökning sedan år 1848 af 5,650 millioner fres eller 234 proc. Österrike har, räknadt efter 5 9, årligen, en ränta af 173 mill. gulden att betala, eller mera än hela 1848 års budget uppgick till och vida öfver hälften af de nuvarande ordinarie inkomsterna. Hvart skall det bära med ett så sig ständigt ökande deficit?