Göteborgsposten – 24 september 1860, sida 2

spår. Lamoriciere förefaller oss som en inhägnad björn, den der söker på allt sätt slippa ut ur den kring honom bildade spetsgården, men dertill ej ser någon möjlighet, och derföre reser sig, såsom en modig och stark Nalle höfves, på sina bakben, för att söka med våld tränga sig ut. Sålunda omtalas det nu, att Lamoriciere tidigt på morgonen d. 18 d:s med 11,000 man angripit sardinske generalen Cialdinis positioner vid Castelfidardo, mellan Osimo och Jesi, sydvvst om Ancona, och att på samma gång en 4,000 man stark kolonn af Anconas besättning gjorde ett utfall. Efter en häftig drabbning, snart sagdt den enda nu i Italien efter slaget vid Solferino, blefvo båda dessa de påfligas anfall tillbakaslagna. De påfliga ledo ett formligt nederlag och den under Lamoricieres befäl stående korpsen förhindrades derigenom från att förena sig med det i Ancona stående manskapet. De påfliga förlorade 600 i fångar, 6 kanoner, många andra vapen och en fana. Bland de sårade, som föllo i piemontesarnes händer, var äfven general Pimodan, hvilken tjenade såsom öfverste under Lamoriciere; han har sedermera aflidit tillfölje af sina sår. De från Ancona utryckta trupperna förföljdes på sitt återtåg af piemontesarne. Den italienska flottan har sedan börjat bombardera Ancona, som äfven inneslutits af piemontesarne. Dels härför, och dels såsom följd af slaget vid OCastelfidardo, skall största delen af de påfliga trupperna ha kapitulerat; de främmande trupperna skola återvända till sina hem, så att numera finnas utanför Ancona nästan inga påfliga trupper. Det säges, att Lamoriaiere sjelf endast med knapp nöd kunnat rädda sig sjelf på sin häst och med några af sina närmaste kastat sig in i fästningen, hvilken väl dock.snart skall nödgas gifva sig äfven den. — Det må allt vara en bedröflig erfarenhet för den gamle krigaren att nödgas se förr skurna och friskt grönskande lagrar nu fördunklas. Men du har så velat — Georges Dandin! Det är nu säkert att Garibaldi befinner sig i öppen konflikt med sardinska ministeren Cavour, derföre att denna genom att inkasta kongl. trupper i Kyrkostaten dementerat utförandet af hans löfte, att först från Vaticanen i Rom förklara ett enigt och fritt Italien. Cavours åtgärd var förestafvadt af statsklokhet och diplomati. Det var alldeles nödvändigt, för att förebygga en sammanstötning mellan Garibaldister och fransmän, hvilken kunnat leda till de mest vidtutseende förvecklingar. Garibaldi har gått ända derhän i sin harm, att han sändt en sin adjutant till konung Viktor Emanuel med ett bref af innehåll: ,,Sire! — Afskeda Cavour och Farini, gif mig befälet öfver en del af edra trupper, gif mig Pallavicino — Trivulzio till prodiktator och jag går i borgen för allt! Konungen har bifallit den sista begäran, men förklarat sig ej kunna bifalla de öfriga. Vid underrättelsen om detta högst okloka och nu opolitiska bref begärde Cavour genast sitt afsked, men konungen har ej antagit denna begäran, utan förklarat det, rent konstitutionelt, tillkomma det snart sammanträdande parlamentet att tillkännagifva, om det skänker ministeren sitt förtroende eller ej. Man hoppas dock kunna åvägabringa en försoning mellan dessa båda Italiens män, hvilka äro på allt sätt hvarandra lika i varm och glödande fosterlandskärlek, i ifver för Italiens höjande ur stoftet, der det så länge legat förtrampadt, men hvilka det är deras hufvudsak att skilja åt, som på ett eller annat sätt kunna ha fördel af denna schiem. Man tillskrifver också till stor del Mazzini, ,il Diavolo dItalia, såsom han nu benämnes, driffjedern i dessa stämplingar. Emellertid är det synbart af prodiktaturens proklamerande att Garibaldi tänker snart lemna Neapel. Somliga förmoda honom skola göra en diversion in i Kyrkostaten, hvilket väl icke är sannolikt, då Lamoriciere kan nu anses krossad. Den andra versionen är derföre sannolikare, nemligen att han går för att sammandrabba med konung Frans trupper, hvilka skola stå, 20,000 man starka, vid Capua. Det synes ha verkligen varit påtänkt, att påfven skulle fly från Rom. ,Constitutionnel har af denna anledning tagit till orda och yttrar bland annat: ,, Vi hålla ej Rom besatt; vi försvara påfvedömet. Vår ockupation är en religiös, icke en politisk. Om Vaticanen är tom, ha vii Rom intet att skaffa. — Man vet huru furstar fly från sina hufvud