Göteborgsposten – 24 september 1860, sida 1

påstå sig ha haft ofantligt roligt, men gäspa i tysthet åt sina minnen, de ha gjort bekantskap med den och den, som i sjelfva verket var ingen annan än en Oberkellner på hotellet eller en vanlig rentier i jernvägskupeen. De ha hört och sett allt möjligt stort och skönt och om man frågade en och annan af dem efter Rachel eller Jenny Lind, skulle han kanske bedyra att den förra icke är död och att den senare sjunger operor, eftersom han sjelf helt nyligen hört dem begge två. Sådana der turister lefva helt och hållet illusoriskt och det ofta så, att de inbilla sig ha talat flera språk ganska förträffligt när det behötdes, fastän de sedan glömt bort alltihop under hemresan på Ostersjön. Att resa så der, tröstar jag mig då med, är icke så konstigt och ej heller så dyrt. Jag ligger helt beskedligt stilla på min soffa och utsätter mig icke för sjösjuka eller tullvisitationer, jag läser Murrays resebok och blir en så god turist som någon. Det har många gånger i tidningarne varit tal om den vanprydnad som det gamla vågoch kokhuset bereder åt Stockholms skeppsbro och en af de aderton har ofta brukat spetsa sin penna mot drätselkammaren, som med den oafvisligaste djerfhet skymmer skaldens vyer genom det gamla rucklets bibehållande. Jag tror nästan också att det icke är en viss drätselledamots åtrå att med detta exempel visa sin maktfullkomlighet, såsom det påstås, utan i stället en hos honom lofvärd fint för att då och då bereda publiken ett nöje vid läsningen af bardens artiklar — emot väåghuset. Emellertid — låt detta stå för hans räkning. Jag har ett annat att ifra emot, men det ligger så nära att det förundrar mig att ingen annan blifvit stött för näsan af detta kolossala skräp på skeppsbron. Jag menar de långa rader af marknadsstånd, som man der årligen vid denna tid uppställer för att låta qvarstå intill julen. Just ingen vän af de fyra riksstånden är jag alldeles fiende till dessa många marknadsstånd, som säkerligen icke befordra handeln så mycket som de bidraga till otrefnaden. Det pittoreska i en landtmarknad få vi dessutom prof på under julveckan på stortorget och det är rätt roligt och bra. Men, käraste, hvad skall det väl tjena till att uppsätta en hop varor i dessa stånd och låta törsäljare och försäljerskor riskera helsan, då vi ha ordentliga handelsbodar öfverallt i staden och från skeppsbron icke särdeles aflägsna. Om det finns folk, som har den säregna smaken att hellre köpa sina förnödenheter i stånd än i ordentliga butiker, så vore det ju icke farligt att vänja dem af med detta högst kuriösa tycke. Jag vet intet skäl till denna långvariga marknad under bar himmel, jag förmodar att ingenstädes en sådan mer finnes och för den otrefnad, trängsel, slask och alla obehag den förorsakar, hoppas jag att ståndsrepresentationen på skeppsbron måtte förr upphöra än den å Riddarholmen. Wilhelm von Braun är icke mer ibland menniskorna. Underrättelsen om hans död