Göteborgsposten – 21 september 1860, sida 2

REDERI — Bra, min son! sade den lärde gamle, lenna rörelse af apan är den största kompliment, lu kan få för din vetenskap. Humbert närmade sig bordet och lade ett inger på ormens stjert. Straxt höjde djuret sitt hufvud, vidgade sina ingar och sträckte ut sin långa kropp. Derpå hoprullade det sig åter och låg stilla. Mäster Eudes nickade till tecken af bifall. — Godt! sade han. Du har efterapat naturen förvillande troget och du ser ju att sjelfva apan är lurad. Nu granskades en hund, som äfven var förfärdigad med utomordentligt lycklig mekanik Humbert tryckte på en fjäder, hunden började löpa. — Han är ännu för stel i sina rörelser anmärkte mäster Eudes. Och ditt lejon? -— Det är ännu icke färdigt, min far. — Det måste kunna ryta, förstår du. — Ja, min far. -— Om så behöfves, skall jag hjelpa dig med mina råd. Humbert öfvergick derefter till några insek ter, som stodo på bordet, och hvilka, genom kons frambragta, voro förfärdigade med en verklige utomordentlig talang. — Det fattas alla dessa djur endast en sak sade mäster Eudes.