Göteborgsposten – 20 september 1860, sida 2

ulON IfOPKlaras, all lorstorandet af en telegraftråd straffäs med döden, och förutgången konfiskering af den brottsliges egendom. — Det lär ju fullt terroristiskt! I Florens, Mailand och Bologna har Piemontesarnes intåg i Kyrkostaten helsats med stormände jubel af folket. Bolognesarne prydde Viktor Emanuels byst med grönskande lager. Amiral Persano har med den italienska Iflottan (den förenade neapolitanska och sarJdinska) lemnat Neapel för att skynda till Ancona. . Man är i Turin allvarligt bekymrad för Osterrike. Dess koncentrerande af sina trupper i de distrikter, som man kallar Oltrepo, utgorande yttersta gränsen till Mantuas och Modenas områden, låter sardinska regeringen befara ett inryckande på Mantuas territorium, hvarigenom den piemontesiska hären skulle bli söndrad i två delar. Sardinien har ock besvarat denna rörelse med en truppsammandragning vid Mincio, dit starka artilleriparker förlagts. Den ministeriella organen i Turin, tidnI Opinione har nu tagit till orda mot den franska Constitutionnels anmärkningar och varningar åt Sardinien; och då artikeln är ett uttryck af de regerandes uppfattning af situationen, meddela vi den här i utdrag: Vår regerings politik kan ej hafva något annat mål än det på fred, ordning och frihet grundade nationala oberoendet. Hon har omfattat denna ädla uppgift och sökt på det ändamålsenligaste efterkomma den derigenom att hon aldrig skiljt Italiens sak från Europas allmänna intresse. Alla makter tillräkna henne likväl icke denna noggranna omsorg, hvarmed hon alltid haft de europeiska intressena för ögonen. Några makter skulle bäfva, om revolutionen krossade alla skrankor, öfversvämmade grannländerna och störde det allmänna lugnet, och likväl egna de ingen tack åt regeringen, som så mildrar revolutionen, att hon når sitt mål, utan att framkalla allt det onda, som nästan alla stora revolutioner förorsakat de länder, hvilka förblifvit blott sysslolösa åskådare. Om den italienska rörelsen varit fri från excesser och oordningar, om den genom sin hofsamhet satt Europå i förvåning, så har man visserligen derför att tacka folkets sunda förstånd och den nationala endrägten, men å andra sidan äfven ledningen, som sardinska regeringen tagit i sin hand, ifvern, som vetat att förhindra hvarje angrepp och Viktor Emanuels mäktiga inflytande på hela Italien. Kunde man väl tro, att, sedan bourbonska dynastien blifvit störtad och Garibaldi intågat i Neapel, invånarne i Umbrien och Markerna längre skulle böja sig under general Lamoricieres ok och, då deras bröder erhöllo friheten, låta nöja sig med belägringstillstånd? Det vore att fordra orimligheter af ett folk, som för sin regering endast hyser vedervilja, hat och förakt och vid föregående tillfällen redan gifvit Europa bevis på huru de förstå att skaffa sig rätt, om Europa vägrar dem densamma. Vår regering måste antingen intervenera, för att inskränka revolutionen till Kyrkostaten, eller göra sig beredd på oroligheter och förfärliga skakningar. — Endast en infernalisk politik kan råda en italiensk regering att bli en blott åskådare af de oroligheter, som skulle underlätta en utländsk intervention och tillintetgöra hittills vunna fördelar. Om Europa skulle uppställa något hinder, blefve visserligen Italien alltid lidande, men de öfriga staterna skulle ha ännu mera att lida deraf, ty Italien skall, starkt genom sin goda rätt, oaktadt alla svårigheter likväl komma till stånd, under det de öfriga staterna skulle i de af dem sjelfva framkallade oordningarne finna ett hinder för fredens återvändande och ett frö till alltjemt nya förvecklingar. Att konung Frans ej reste så alldeles barbacka från sin f. d. hufvudstad, finner man nu af en korrespondensartikel till Journ. d. Debats, hvari det heter, att konungen i förväg skickat till Gaeta 260,000 dukater för krigskassans behof och 880,000 ducati för sin egen person. Men då statens skattkammare var tom och ej kunde utföra den kongl. ordern, så tog man dessa 1,400,000 dukater ur banken och lemnade denne i ersättning papper — hvilka med betraktrnde af den värde kurgens ex, ingalunda kunna anses för fina. Visst pågå reformer inom Osterrike, men det tyckes dock som de endast vore ad interim. Sålunda berättas från Wien, att justitie