point och ett skinande fullmånsansigte anty der, att en och annan af de fromma herdarn: är trägnare i att klippa än i att föda sin hbjordar och att hos dem andan finner sig in begripen i en vidtutseende kamp mot de mäktiga köttet, om den ej redan dukat unde; derför. Men man har icke infunnit sig fö. att se utan för att höra, och anspråken härut innan måste naturligtvis vara ganska stora då det högvördiga ståndet är det som vic våra riksdagar främst representerar bildnin: gen, och då det dessutom i sjelfva verket består af talare ex professo. Icke destomin dre gör man snart den bedröfliga upptäckten att huru stor än de flesta andliga riksdagstalarnes fysiska eller ekonomiska välmåga är, deras oratoriska välmåga — för att tala med en viss skålproponent — dock är ganska liten. Man vet ej rätt om man skall mest förundra sig öfver åsigternas trånghet och det sega vidhållandet af allt gammalt, buru förmurknadt och ruttet det än må vara, eller öfver tanketorftigheten och plöjandet med de mest bannala fraser jemte oredigheten och osäkerheten i framställningen. Huruvida anledningen till den senare är att söka 1 den omständigheten, att presten ryckts ur sin vaniga verksamhetssfer in i en olikartad och deröre känner sig som en fisk på torra landet, ller med andra ord helt enkelt deri, att han örlorar konceptet så snart han förlorar fjerlingen ur sigte, torde ej vara lätt att afgöra, nen säkert är att han, allmänneligen taladt, cke utmärker sig såsom riksdagstalare. Att tskilliga mer och mindre lysande undanag från regeln gifves inom det högvöriga ståndet, torde icke behöfva anmärkas. (Forts.)