Han tog nu en stålstång, som låg på bor det och slog med den af halsen på flaskan. Straxt förenade sig innehållet af flaskar med luften och en lång låga, som höjde sig upp ur flaskhalsen, upplyste rummet med ett gulak: tigt, nästan opalfärgadt sken. Denna låga steg ända upp till taket, som den smekte med sin tunga och virade sig under några sekunder på bjelkarne, lik en fjäril, som flyger från blomma till blomma. Mäster Eudes hade ögonen begärligt fästade på skenet och följde med yttersta uppmärksamhet de linier, som bildades af den lätta lågan. I midten af taket fanns den största bjelken, hvilken var utskuren i form af en rosett. Den lilla lågan stannade först i rummets fyra hörn, beskref derefter några nyckfulla kretsar och närmade sig midten. Mäster Eudes började då, med händerna utsträckta framför sig, mumla en mängd ord på en egen rytm och med en ifver, som förrådde hvilken vigt han fästade vid dem. Nu skyndade den lilla lågan mot rosetten och slocknade eller försvann plötsligt, antingen af brist på näring eller derföre att hon genom en öppning i snidverket kunde följa luftdraget ut i det fria. Rummet låg försänkt i djupt mörker. — Hin Hile vill det! utropade mäster Eudes.