Göteborgsposten – 17 september 1860, sida 2

—— Ett it långt, grått hår omgaf hans nakna och som ett elfenben så blanka hjessa. Ett ovårdadt skägg vågade ned på bröstet. Der han satt, insvept i sin vida, mörka rock, snarlik en munkkåpa, och fördjupad i läsning, liknade han en staty eller ett lik, om icke läpparnes oafbrutna rörelse förrådt lif. Klockan hade slagit åtta, utan att den gamle hört det, då hastigt hans matta ögon började lifvas, hans knutna hand gnuggade konvulsiviskt bladen i det manuskript, som han läste, och en nervös darrning skakade hela hans kropp: — Ändtligen! . . . Ändtligen! mumlade har och lutade sig begärligt fram öfver boken. Jag hade ju sagt det och Paracelsus och Goclenius äro äfven af min åsigt... Ja, Gud har öfver allt ingjutit lifvets anda! Lit är hans förnämste attribut och han har genom ett animaliskt flui dum förenat själarne med kropparne. Pythagora: och Plato tänkte synbarligen detsamma, och Pa racelsus har skrifvit det, men han utsträcker sit system allt för långt. Menniskan är en bild a den heliga Treenigheten, säger han, hennes sjä representerar Gud, hennes kropp den sublunarisk verlden, och fluidet stjernorna ost Mäster Eudes reste sig upp, stötte tillbak sin stol, och började långsamt gå af och an rummet. — Det är det och det är icke det, återtoj