Göteborgsposten – 17 september 1860, sida 2

komma! Jag skall således ändtligen snart få åtor börja ming arbeten! Tre årl... tre års frånvaro! ... Har han funnit vetenskapens hemlighet? ... KL 10 skall han vara här. Hans bref är precist, och han har aldrig brustit i sitt ord. Den gamle slog igen sina böcker, stoppade de kringspridda papperen i en låda, som han låste igen och stoppade nyckeln på sig, samt släckte den på bordet stående lampan. Rummet var försänkt i ett djupt mörker. Den gamle gick då bort till fönstret, öppnade det på vid gafvel, rättade upp sig i hela sin majestätiska längd, sträckte ut högra armen framför sig och uttalade med stark stämma: —Jag väntar! Efter att ha uttalat detta ord, stod han alldeles orörlig med ögat stadigt riktadt åt ett håll och med alltjemt utsträckt arm. Så som han placerat sig, då han öppnade fönstret, kunde han se ända ut till den nordliga ändan af den korta gata, vid hvilken han bodde. Vid denna ända reste sig den svarta muren till hotel Soisons och det af den aflidna drottning Catherina nyligen uppförda tornet åt astrologen Ruggieri. Himlen var svart, natten mörk och qvarteret öde och tyst. (Forts.)