utltorde, endl. OlOcKHYllllISvVIMIllRH dl NV, HIUG NU mer med en för hans år förvånande ledighet. — 4inp———mm2———— Fran Utlandet. Garibaldi, som ensam höllj sitt intåg i Neapel, har derstädes gått till väga på sitt vanliga sätt: Han har upplöst dervarande revolutionskomite, utnämnt Komano till inrikesminister, UCosenz till krigsminister och Pisanelli till justitieminister, naturligtvis ad interim, tills sardinska regeringen hunnit rangera sig så att det kan ur Garibaldis, den fordne s. k. äfventyrarens, händer emottaga konungariket De Båda Sicilierna, ett af de skönaste riken i verlden, hvilket så länge suckat under förtryckets jernok, men genom sin egen inneboende kraft kan med ändamålsenliga författningar och enig sträfvan bli äfven ett af verldens rikaste länder. Det är just i hopp om att det skall få tillfälle att under Viktor Emanuels spira och hans milda, statskloka regering utveckla sig i denna riktning, som ,all verlden glädjes åt tyrannens fall och frihetens seger. — Desslikes har Garibaldi öfverlemnat neapolitanska flottan och arsenalen till sardinska amiralen, hvarjemte man väntade att fästena skulle kapitulera som d. 10:de. Midtunder det Sardinien som bäst rycker ut i fält mot påfven och intränger på hans område, träffas det af stormakternas föreställningar mot det omotiverade i angreppet på påtven. Sardinien har visserligen tillställt Rom en note, med begäran att de främmande trupperna skola afskedas — men denna note innehåller således ej tillräckligt motiv, för att tillskansa sig Kyrkostaten. Vi tro ock att Sardinien i detta fall låtit föra sig för långt. Bäst hade väl varit att låta Garibaldi på sitt sätt ordna saken. Han hade ej några motiver af nöden. Han endast utfardar sina friheltsglödande proklamationer till de under en neslig regering suckande folken, och de resa sig, begärligt lystrande till tjusarens stämma. Friheten är hans motiv, och derföre har han ännu fått handla i fred och ro för andra, än dem hans marsch har gällt. Och annu är det ej heller för sent. Sardinska trupperna kunna mycket väl intaga en afvaktande hållning, tills Garibaldi, som vet att sätta värde på tiden, hinner att med sina stridsvana kolonner rycka in söderifrån på Kyrkostatens område, der han säkerligen skall möta ett svagt motstånd, alldenstund Lamoriciere, äfven under förutsättning att hans trupper förbli trogna, måste dela sitt folk och dertill har allt för ringa antal. — Emellertid utbreder sig upproret i Kyrkostaten med stor fart. Urbano, som forklarat sig för införlifningen, börjar befästas. De påfliga: trupperna draga sig tillbaka utan motstånd. Sardinske konsuln har måst lemna Ancona på påflig befallning. Sinnesstämningen bland Lamoricieres trupper är, med undantag af der varande 7,000 man främmande trupper och 4,000 gensdarmer, sådan att man tror de skola, när det gäller, göra på samma sätt som neapolitanarne, atfalla i massa. Det är ock hvad man bygger på i Sardinien. I Rom är naturligtvis förskräckelsen allmän. Man inser derstädes nu att ett försvar är omöjligt mot den genom Sardiniens tillträdande legitimerade revolutionen, och den påfliga regeringen har derföre beslutat att tillställa alla de katolska makterna en rundskrifvelse, för att framställa kyrkans fara och begära deras understöd. Men den bäfvande regeringen har ej att vänta någon särdeles framgång af denna sin åtgärd, ty dels skall, såsom det nu skrifves från Paris, Frankrikes hållning förblifva fullkomligt passiv och inskränkt till försvar af endast Rom (se La Guerronieres, skrift!); dels har, enligt telegram från Wien, Österrike ytterligare förklarat sig skola bibehålla sin defensiva hållning, oaktadt de senaste händelserna i Kyrkostaten, sålänge intet angrepp göres på dess egna italienska gränser. Alla mihtäriska försigtighetsmått ha vidtagits, för att tillbakaslå hvarje anfall. — I Paris ha underrättelserna från Kyrkostaten icke heller väckt någon synnerlig oro. Man tror der att allt skall aflöpa alldeles på samma sätt som i Neapel — — och så tro vi med. Det är dessutom ej mer än ett rättvist straff åt en eländig regering, hvilken uppoftrat sitt folks bästa och i alla afseenden vårdslösat det. För att få bibehålla munkhierarkien, i sig sjelf enligt nutidens åsigter en anomali, ha påfvarne med sina resp. kardi