Göteborgsposten – 12 september 1860, sida 3

heRRRROKRKKKKKX— XXX KKXKXXXRXKXRKXREERKKXKXXKRKKKOKKOKOKOKKKKO—O——X—X—X— Från Utlandet. Det är då sannt! Garibaldi har intägat i staden Neapel! I detta ögonblick trycker man kanske hvarandras händer, jublar och fröjdas och drager en djup suck etter tvånget, efter anarkien. Konungen är död, lefve konungen! skallar det under oändliga lefverop från den på gatorna böljande mängden, blandadt med de ännu ädlare, ännu mera eldande ropen af lefve Italien! lefve Garibaldi! Den store frihetshjelten har således med sitt svärd sönderhuggit diplomatiens ränkor. Han sade: den 8:de är jag i Neapel, för att taga det i besittning åt konung Viktor Emanuetl — och han var der redan der den 7:de; han har för grundsats att aldrig låta vänta på sig. Men det är ej allenast neapolitanarne, som känna sig lättade efter svårigheterna, det är hela Europa, som med så mycket intresse följt härförarens marsch och med spänd nyfikenhet väntat på de nyheter, som posten eller telegrafen kunnat ha att medföra. Dock med all denna belåtenhet, denna så allmänna och oblandade glädje är det likväl som om man ej vore tilfullo belåten. Ett ordspråk säger: den som har mycket, vill ha mera! och detta ordspråk besannas här. Aunnu är icke hela Italien fritt: Kyrkostaten och Venetien återstå. Skall Garibaldi lyckas att vinna äfven dessa båda landtområden åt friheten? eller skall möjligen den italienska revolutionsvågen der sönderbrytas mot den brottare, som ett Frankrike eller ett Osterrike kan vilja upprätta med sina hundratusental bajonetter? Vi tro det icke: i frihetens namn tro vi det ej. Garibaldis herravälde öfver sina truppers hjertan och vilja är oinskränkt. Ingen tvekan eller oro, intet split, ingen tvedrägt har ännu beskuggat de klara prospekterna för expeditionen. Himlen kan mörkna ibland, en storm kan blåsa öfver vägen, der de gå fram, men de lita alla lika säkert på sin general, som han ser framför sig den väg han skall vandra. En sådan fortröstan hos soldaten till sin befälhafvare är för denne senare ovärderlig. Den utgör ett af de förnämsta vilkoren för framgången af en expedition, och Garibaldi, med ett namn, som tjusar både vänner och fiender, har sin bestämda plan: Ett fritt Italien! Må segren följa honom såsom hittills! Må framgångarne ila liksom han sjelf i stormmarsch framåt! och sedan målet är nådt, äro också statsmännens mångåriga bekymmer förbi: det finnes ju då ett Italien i stället för den så länge stående Italienska frågan. Redan står Kyrkostaten i låga. Man väntar der-endast på Garibaldi, för att uppsäga påfven tro och lydnad. Telegrammet säger: Upproret i Bologna utbreder sig alltmera. I Markerna har man gått ännu längre och sändt en deputation till Turin, för att begära Sardiniens beskydd. — Man tyckes ock redan i Turin ha lyssnat till denna senare bön, ty det heter att Cialdini — som är befälhafvare öfver de trupper, hvilka man först trodde att Sardmien skulle sända till Neapel — Ööfverskridit gränsen vid Catolica. Om dermed bestämdt afses att, såsom Parisertidningarne vilja veta, intervenera i Kyrkostaten eller möjligen blott en genommarsch till Ne-) apel, vet man ännu icke, ehuru det har all sannolikhet för sig, att Sardinien tager af Kyrkostaten genast hvad det kan komma åt och sedan låter revolutionen eller den allmänna omröstningen göra resten. — Den halofficiela franska tidningen Constitutionnel säger visserligen, att det skall vålla Italiens olycka, om Sardinien öfvergifver allliansen med Frankrike, men behöfver det väl det? Ar det Frankrikes bestämda plan att bibehålla åt våfven hans verldsliga välde? Är väl Napoeon af den åsigt, som Edmond About så sairiskt lägger i munnen på Neapolitanaren vid uppgörandet af Europas nya karta, der let heter: Den helige fadren skall och får j afstå sitt verldsliga välde. Besittningen if de länder, som han raffsat ihop, är for hans ndliga makt ovilkorligen nödvändig. Hr Thiers har på sin tid bevisat det. Alla kaolikers gemensamme far, Simon Barjor.es rftagare, skulle mista allt förtroende inom le rättrognas församling, om han ej mera rore herre öfver 3 millioner undersåter och mill. hektarer land, om han ej mera hade n oduglig här af 15,000 man att kommenlera och om han icke mera hvarje lördagsfton föranstaltade om en lotteridragning. Vågon furste utan rike består icke, andligt tan verldsligt icke heller, och i våra dagar kulle en Johan utan land endast vara en undsfott. — Åhnej, en skarpare blick än så ÅA mA —u-— LL OO. YN AA PR PP MM MM — -— AA Kf