Giraud ville i höjden af sin förtviflan återvända till Paris och der aflägga nytt vittnesmål. Jag afhöll honom derifrån. Vid hans förra vittnesmål hade ej fästats afseende: man skulle säkerligen icke göra det nu heller. Dessutom var han den ende, som kände till detta tecken, han ensam kunde med ed styrka sig ha sett det på grefvens son, och parlamentet skulle ha förkastat det bevis som han ej gifvit på utsatt tid och ställe. Jag sjelf förmådde ingenting, eftersom jag ej visste annat än hvad Aldah sagt, och hennes berättelse hade framkallats på ett sätt, hvarigenom jag ovilkorligen skulle blifvit anklagad son trollkarl, ifall det hade upptäckts. Giraud lofvade mig derföre slutligen, att göra något vid saken, utan iakttaga obrottslig tystnad och vänta. Utom mig och tärd af oro och behof af at erhålla nya bevis på vetenskapens ofelbarhet, lem. nade jag Rouen och begaf mig på väg till Ami ens. Halfvägs mötte jag en af den unge gref vens betjenter, och fick af honom veta at grefven befann sig i Paris. Jag vände ge nast om. Grefve de Bernac, emottog mig med denn: kyliga vänskaplighet, som var honom så egen men jag aktade föga på hans köld, jag skull