ser nt såsom jag sagt er, Giraud tjenade såsom polissoldat. Jag infann mig hos grefvens forne trogne tjenare och blef af honom genast igenkänd. -— Giraud, sade jag rättfram till honom, ni har många gånger hållit grefve Henriks son i edra armar. Ni brukade leka med gossen, som ni älskade så ömt. Såg ni då aldrig på hans kropp något tecken . .. något ovanligt märke? — Något tecken? . ..något märke? upprepade Giraud. Plötsligt blef han alldeles likblek och utstötte en tung suck. — Ah! hvilken stackare jag är! utropade han. Minnet har svikit mig... jag glömde att nämna detta under processen. — Hvad, ni har ej nämnt det? utbrast jag lika upprörd som Giraud. — Jag har ej talat om tecknet, som der unge grefven bar på armen ...jag hade glöm det . . . Edra ord uppfriska mitt minne. — Hvilket tecken? på hvilken arm ? ropadc jag och grep Girauds hand. -— Ett kors på venstra armen, straxt ofvan. för armbågen! svarade han. Jag utstötte ett skri: Aldah hade ej bedra git mig, vetenskapen hade talat sannt, jag va verkligen egare af en mäktig och förfärlig hem lighet!