ill och med kunnat inlåta mig på försök att öfvervinna hans motvilja. Jag inbjöd grefven hem till mig, under förevänning att lemna honom tillbaka en medaljong, som tillhört hans mor och qvarstannat i min ego. Han nödgades, ehuru synbarligen med motvilja, mottaga min inbjudning. Han kom . .. jag hade beslutat anställa ett prof, innan jag satte mig i förbindelse med Aldah. Den medaljong, som jag tagit från grefvinnans hals, var af slätt guld och utan några prydnader. Den som jag lemnade grefven var af ciseleradt guld och omgifven med en krans af diamanter. Han kunde ej ha bibehållit något minne af denna medaljong; men om detta minne funnes, skulle olikheten mellan grefvinnans medaljong och den som jag lemnade honom vara alltför stor och slående, att han skulle kunna misstaga sig derpå. Och likväl hade han knappast fått ögonen på smycket, förrän han med den djupaste rörelse tryckte det mot sina läppar under förklaring att han fullkomligt väl igenkände detsamma, att han som barn hade lekt med denna medaljong, hvilken så lifligt påminte honom om den ömmaste och bästa af mödrar, att detta smycke aldrig varit utplånadt ur hans minne, och tackade mig