Göteborgsposten – 10 september 1860, sida 2

På ett tredje ställe, för att fortsätta våra xempel, hade torparen genom någon verkig förseelse ådragit sig egendomsherrens nissnöje och blef tillsagd att flytta från torvet. Vare sig nu genom tredskhet eller förmåga att skaffa sig ,annan råd, som det eter, men vecka efter vecka förgick, utan utt torpet blef utrymdt. För att göra slut på saken, skickar husbonden i julveckan några arbetare att rifva ned skorstenen, för att på så sätt drifva honom derifrån, men då det ej heller på detta sätt lyckades att få honom bort, skickade han på sjelfva julaftonen några drängar, för att taga ut fönster och dörrar till stugan samt föra dem fram till herrgården. — Befallningen utfördes bokstafligen, och hade familjen, som bestod af 6 personer, deraf ett barn på några månader, skolat förgåtts af köld i den kalla vinternatten, om ej några deras grannar förbarmat sig öfver dem och fordelat dem emellan sig. Detta egde rum på en sådan egendom der inga kontrakter funnos upprättade emellan egendomsegaren och dess torpare och hvarest dessa voro uttryckligen tillsagde att, vid minsta anledning till missnöje från egendomsherrens sida, vara skyldiga att afflytta. Det är dock icke nog med att jordtorparen på så sätt ej är skyddad hvarken till person eller egendom; huru föga hans menniskovärde, ja, hans heligaste känslor mången gång respekteras, lemnar nedanstående händelse ett upprörande exempel. Ehuru denna händelse ej passerat under våra egna ögon, berättades den dock oss af en trovärdig person på ett sådant sätt och med uppgifvande dessutom af namn på personer: na, stället och trakten der händelsen passera samt tiden för densamma,att vi ej ega någor orsak att betvifla berättelsens äkthet. (Forts.