Göteborgsposten – 8 september 1860, sida 2

Namnet Bernac var ej mera utslocknadt och den gamla bretagniska adeln kunde glädja sig å att se denna gamla familj, som utgått från des: egen provins, åter lefva upp. — Bernac! upprepade Marc och spratt till som om detta namn utöfvat på honom ett säll samt och alldeles oväntadt intryck. — Grefve de Bernac, så var min väns namn fortfor indiern, gom denna sprittning ej undgåt och hvars öga skjutit en ny blixt. Jag kund ej tvifla längre: den unge mannen hade inföj myndigheterna afgifvit alla de underrättelser son voro nödiga för att bevisa hans identitet. De noggrannaste och mest autentiska vitt nesmål hade äfven afgifvits till hans förmån. Flere af hans fars gamle tjenare hade förklara sig känna igen honom, oaktadt de många år son förflutit och den förändring han naturligtvis un dergått under sin uppväxt från ett fem års bari till en man. Grefven var då sjutton år. Hans ålder öfverensstämde fullkomligt me den, som Henriks och Blanches son bort inneha Den gamla qvinnan, som mottagit honon ur räddarens händer, lefde ännu och hennes vitt nesmål var ju alldeles ojäfvigt och ovederläggligt Hon berättade, att, samma dag hon motta git det arma barnet såradt och halfdödt, had hon helt plötsligt sett sitt hus omgifvas af et