Göteborgsposten – 6 september 1860, sida 2

alltsedan det ögonblick då denne blef sårad skogen. Men den unge gossen var i en sådan be lägenhet, att han ej kunde tala ett enda ord. Jag skyndade att egna honom all möjlig vård och skicka efter ståthållaren och kriminal löjtnanten i provinsen. Mitt hjerta var krossadt och ångren sön derslet mitt samvete. Jag förebrådde mig, att ej ha hörsamma grefvens kallelse; det tycktes mig, att han ickq skulle blifvit skjuten, om jag varit närvarande och åtminstone hans hustru och son skulle blif: vit bevarade från all fara. Om jag än ej vore orsaken till grefven: död, kom dock min envishet att ej vilja emotta. ga någon inbjudning, mig att anse mig skyldig til Blanches olycka och barnets försvinnande. Jag förfärades öfver de olyckliga följdern: af denna passion, som så grymt inverkat på mitt lif. De tillkallade polismyndigheterna kunde endast bekräfta det fyrdubbla mordet, men voro ur stånd att utpeka gerningsmännen. Tack vare mina omsorger och mina medi: cinska kunskaper, lyckades jag likväl snart få Giraud (den unge betjentgossens namn) så bra, att han knonde besvara mina frågor.