Göteborgsposten – 5 september 1860, sida 2

Tvenne gånger fick jag bref från grefven hvari han ifrigt bad mig komma till sig. Ja; vägrade tvenne gånger under allehanda förevänd ningar. Slutligen anlände ett tredje bref: detta kon mig att vackla i mitt beslut, men tyvärr lydd jag min vilja och vägrade äfven denna gång at hörsamma kallelsen. Grefven sade mig, att han kände sig sorg sen, orolig, grubblande, att dystra aningar upp rörde honom, utan att han kunde utleta orsaken att han hyste en fast tro till min vänskap och och önskade se mig; att han ej visste hvarför men dock var säker om att min närvaro på slottet skulle skydda honom från många olyckor Han var envis och jag började vackla. Olyckligtvis tillade han i sitt bref, att har och Blanche älskade hvarandra mer än någonsir och att grefvinnan med hvarje dag blef skönare och mera förtjusande. Dessa ord förkrossade mitt hjerta och kom. mo mig att med svartsjukans hela raseri sönder. slita det vänskapsfulla brefvet. Jag stannade qvar i Paris och öfverlemnade mig helt och hållet åt mitt arbete. Jag sysselsatte mig då med tysken Gocle. nius och engelsmannen Fludd med en vetenskapsgren, som i våra dagar nästan ännu är okänd men skall komma att i en framtid spela en sto1