Göteborgsposten – 5 september 1860, sida 2

Jag skyndade till Paris: jag var då tretio år gammal, således ännu i fulla blomman af min ålder. Jag insåg tydligt, att, för att kunna bekämpa denna olyckliga passion, måste jag ersätta den med en annan ocb ännu mäktigare, kurera en kärlek med en annan. Jag kastade mig i hvirfveln af det äfventyrliga och intrigfulla hofifvet. Men äfventyren, galanterierna, politiken förmådde icke skänka mig glömska. Jag tog då min tillflykt till vetenskapen. Denna gången var jag nära att lyckas. Om än studierna och arbetet icke förmådde trösta mig, upptogo de likväl så mina tankar, att jag snart blef kall för andra menskliga passioner. Men jag kände äfven, att jag måste, för att icke lida mera, för alltid fly dem, som utan att vilja det kunde återupplifva mina qval. Jag kastade mig helt och hållet i armarne på vetenskapen, jag offrade henne min förmögenhet, min tid och mina krafter. Med Amyot och Scaliger studerade jag de österländska språken, med Bawius historien, med Theodor de Bize religionsfilosofien, och med Bodin magien och alkemien. Snart stod jag i förbindelse med alla lärda i Frankrike, England, Tyskland och Italien. Jag arbetade utan uppehåll och med outtröttlig fit.