Göteborgsposten – 5 september 1860, sida 2

— — OO OM jag hyste för henne tilltagit med fördubblad styrka. Jag hade trott henne vara död och bittert begråtit förlusten utaf henne, — men återfann henne i dess ställe ännu skönare och mera förtjusande än någonsin, med en oöfverstiglig klyfta emellan oss. Jag blef svartsjuk på min vän, jag älskade hans hustru och kände hatet snabbt efterträda den vänskap, som jag dittills hyst för honom. Tusende rasande tankar yrade omkring i min hjerna, när Henrik kom in till mig och berättade mig de omständigheter, som föregått hans försoning Denna berättelse lugnade något mina upprörda känslor och gjorde mig åter medvetande af hvad jag sade och gjorde. När grefven slutade, hade jag uppgjort allt med mig sjelf. Jag ville genast resa, lemna slottet och aldrig mera återse hvarken grefven eller grefvinnan. Båda skulle få bli okunniga om min bedröfliga passion, jag skulle lida ensam. Jag förebar tusende skäl och förklarade grefven att jag genast måste anträda min resa till Paris. Jag lemnade verkligen samma natt slottet, utan att ha återsett Blanche.