Göteborgsposten – 5 september 1860, sida 1

Ett besök i Zoological Garden i London (Ur , AW the year round). (Slut fr. föreg. N:o) Efter ett besök i Zoological Garden kan man icke gerna tvifla på fysionomikens sanning. Hvilket djur i hela samlingen röjer icke sin karakter vid första ögonkastet? Vittnar icke korpens och skatans utseende om illfundighet, örnens om en omätlig roflystnad och apans om ilska och list. Ligger det icke nå gonting fasaväckande i hvartenda af skallerormens veck. Man kan icke utan att genombäfvas af en rysning luta sig intill glaset och betrakta ett sådant djur. Huru orörlig är den icke med sitt upplyftade hufvud, sina stela ögon, då blott den klufna tungan drages in och ut törstande efter lif! Huru ohygglig är icke sjelfva dess likhet i färg med sanden och jorden, hvarpå den ligger. Men om gestalten och uttrycket röja hvilka djur, som äro ilsknast och farligast, så är det lika säkert att antilopens milda ögen vittna sannt och att dufvans låga kut: trande gifver ett löfte om fridsamhet, som denna fågel håller till fullo. Det är icke un derligt vi kunna läsa menniskans karakter, ty hon har ett ansigte, men väl att vi kunnz läsa djurens, som blott har rudimenter dertill Säkerligen kan ingen betrakta skälen i Zoological Garden utan att intressera sig för den Uttrycket i dess ögon är förståndigare och vackrare än hos något annat djur — till och med hos elefanten — i hela samlingen, och dess rörelser när det ilar efter vårdaren och följer honom med ögonen, då han lemnar in hägnaden, är verkligen rörande genom dess hjelplöshet. Men vi måste begifva oss till salaman dern. Sjöanemonerna, insjöfiskarne, som se si