han. Den hand jag räcker er har hämnats på det brott, för hvilket ni varit offer... — Ah! afbröt Marc, som med växande rörelse och intresse afhörde Indierns berättelse, er vän hade straffat den eländige? Han hade väl dödat honom? — Han hade ej dödat honom, ty vidundret existerade ännu, såsom ni tyvärr snart skall få se, men han hade säkert tagit en förfärlig hämnd på honom, — Hvad då för hämnd? frågade Marc. — Hvad då för bämnd, upprepade indiern. På hvad sätt hade grefven straffat uslingen? Det har jag aldrig fått veta. Min vän har aldrig förtrott mig det, och Blanche sjelf har ej vetat det, men, jag upprepar det ännu en gång, denna hämnd måste ha varit förfärlig, ty den hade till yttersta grad stegrat dens raseri, som hämnden drabbat, och hade i hans bröst tändt ett brinnande begär efter blodiga repressalier. — Huru då? — Ni skall få veta det, men se vår eld der till höger! Lågan blir mattare och jag har i några minuter från det hållet hört ett rytande, som skulle kunna antyda ett farligt grannskap. Vi måste framför allt tänka på vår egen säkerhet. (Forts.)