len hand, som nu sträckes bedjande emot er? Emottager ni dens kärlek, som ej skulle kunna lefva utan er? Samtycker ni till att ställa er under hans namns skyddande egid?... Vill ni bli hans hustru? Blanche svarade icke. Med halfslutna ögon, högt vågande barm och ännu blekare kinder, tycktes hon vara rof för en rörelse, som hon ej hade nog styrka att bära. Grefven tog henne i sina armar och tryckte henne mot sitt bröst. — Jag älskar er! hviskade han med en ton, darrande af outsäglig ömhet. — Tyst! stammade den unga flickan. — Hvarföre ? frågade grefven. — Derföre att ni dödar mig, Henrik! — Jag dödar er? jag, som skulle vilja gifva mitt lif, för att skona ert, som skulle vilj: med glädje uppoffra mitt lif, för att skydda el från all sorg; — O, tyst! tyst! ... mumlade Blanche. Tyst Henrik! . . . ni förkrossar mig skoningslöst! — Min Gud, förklara? . . . hvad menar ni utbrast grefven förvånad, ty han kände den ung; flickans kropp skälfva och nästan domna af hans armar, liksom stelnade blodet i henne ådror. — Hvad jag menar? sade den unga flic