Göteborgsposten – 31 augusti 1860, sida 2

mot de kalabresiska Apenninernas branta höjder; om blott en del af den neapolitanska flottan gör sin skyldighet, skulle den djerfve eröfraren lätt kunna råka i en förtviflad belägenhet; de ångare, hvaröfver han förfogar, äro ej i stånd, att kunna uthärda ett anfall af neapolitanska krigsskepp, och oaktadt de reffade kanoner, som Garibaldi planterat på Torre del Faro, står passagen öppen för kryssarne af den kongl. flottan, att från hafsviken falla de landsatta friskarorna i flanken och ryggen; då en korps om 20,000 man står vid Monteleone, några dagsmarscher från Reggio, så skulle en kombinerad aktion af landtrupperna och flottan kunna tränga Garibaldis skaror i hafvet och upp bland bergen. Detta kan från skolstrategiens ståndpunkt vara fullkomligt riktigt, men hvad Garibaldi angår, så är hans outtömlighet på hjelpkällor och den sak, för hvilken han strider, en sådan makt, att ett företag hos honom endast kan kallas djerft, som hos andra måste vara dumdristighet. Af alla italienare åtminstone betraktas Neapels intagande såsom någonting säkert, hvilket måste ske, ehuru de likväl medgifva, att Bosco, som kommenderar hären vid Monteleone, är en energisk motståndare, hvilken ingalunda är att förakta. Den neapolitanske generalen Vial, som förde befälet vid Reggio, har i telegram till sin regering anklagat den kongl. flottan för förräderi; han begär, att genast återkallas från sin post. — En korresp. till Journal des Debats försäkrar, att efter en kort strid i Potenza hela provinsen Bazilicata förklarat sig för Garibaldi och tillsatt en provisorisk regering, i spetsen för hvilken står Mignonna, att ett upprop till allmän resning utfärdats till folket och att Garibaldi utropats till diktator. Det gängse ryktet, att sardinska regeringen motsatt sig nya frivilliges afgång till Garibaldi bekräftas visserligen, men förbudet afser i så fall endast dem, som ännu icke äro fria från konskriptionsåren, hvaremot, enligt den officiela piemontesiska tidningen, fri afgång är medgifven dem, sou redan uttjenat sina konskriptionsår. Stämningen i Turin har blifvit bildlikt framställd genom en karrikatyr, som fanns d. 22 om morgonen uppslagen på alla gathörn i hufvudstaden. Cavour står der mellan fru Diplomatia och fröken Revolution, hvilka vilja båda draga honom hvaren till sig, under det följande ord utgå från hans mun: Herre Gud, mina damer, gifven er blott till tåls! jag -skall gerna göra er båda till viljes! — Enligt Opinione uttalar prins Lucien Murat i en öppen skrifvelse sina anspråk på Siciliens tron; kejsar Napoleon skall säkerligen understödja honom — om han genom folkets omröstning blefve utvald till konung. Från London telegraferas, att Parlamentet nu slutat sina förhaudlingar. I drottningens trontal angifves ställningen ull de öfriga makterna vara vänskaplig och deri uttalas afven en lugnande förtröstan till en ostörd fortvaro af freden. Om makterna icke intervenera i Italien, heter det, skall lugnet i de öfriga staterna förbli ostördt. — I London har Napoleons fredstal i Lyon icke väckt någon sensation. Man minnes der, huru kriget vanligen följt kort på dessa fredsförklaringar och freden blifvit förgäten. Det är ej så länge sedan, säger Observer, Kejsaren i Bordeaux yttrade sitt: LEmpire cest la paix! Det oaktadt har kejsardömet sedan dess varit inveckladt i ej mindre än fyra krig. Verlden har i detta fall lärt sig af erfarenhet tänkespråket i den Heliga Skrift: Förliter eder icke uppå förstar! — Garibaldis agent, kapten Styles, skall med det snaraste åter afresa från England, der hans mission gått särdeles väl. Han skall nu ha samlat tusende raska och pålitliga män, deribland många af hög social ställning, män af förmögenhet, militärer af rang, blomman af Englands äfventyrsälskande ungdom, och ingen begär sold eller hjelp. I Paris har kejsarens tal verkat lugnande och väl emottagits. — Till minne af kejsarens resa skall en minnespenning preglas(?).