Göteborgsposten – 30 augusti 1860, sida 2

resa! O, Guds barmhertighet är oändlig. Att, sedan jag förgäfves irrat genom Syrien, Palestina, Arabien och Egypten, just i det ögonblick då hoppet öfvergaf min själ, befinna mig ansigte mot ansigte med honom, i denna ofantliga ödemark, der menskliga varelser äro mera sällsynta än små båtar på den vida oceanen! Gud är god! Han har haft medlidande med min sorg, han har värdigats sänka en blick ned på den, som anropade om himlens hjelp! Den unge mannen, som kallade sig både Ismaöl och Marc, följde den äldre, hängifvande sig å sin sida åt de reflexioner, som framkallats af den resandes närvaro, hvars drägt och språk så sällsamt kontrasterade mot hvarandra, ty om den ena var asiatisk, var den andre en europås. -— Hvem fan är han? mumlade han för sig sjelf. Att på Afrikas kust, mellan Egypten och Tripolis och midt i ödemarken träffa på en menniska, är redan något högst ovanligt, men att råka en menniska som talar franska, det är i sanning nästan otroligt. Jag har ända hittills ansett mig vara den ende här, som egt denna förmån. Då jag ser honom sitta till häst, då jag betraktar hans rörelser och hållning, samt närmare granskar dem, är det omöjligt tro honom vara annat än en österländning, och likväl talar han samma språk som en vesterns son!... Det är märkvärdigt . . . Och jag sjelf! skulle man icke