Göteborgsposten – 30 augusti 1860, sida 2

fad af en svindel; derpå höjde han åter hufvudet, kastade ånyo en blick på sin interlokutör, men denna blick hade förlorat sin stränghet och köld, den talade om en outplånlig mildhet och godhet och tycktes nästan smeka honom, på hvilken den var häftad. Slutligen lösslet indiern sig ur detta stumma betraktande, kastade om sin häst och red framåt i flodbädden, följd i hack och häl af mannen i mörka kappan. X. Oasen. De båda ryttarne redo under ihärdig tystnad sin väg framåt i den uttorkade flodbädden. Båda tycktes ännu befinna sig under intrycket af den djupa förvåning, som deras sammanträffande förorsakat. Indiern tycktes grubblande eftersinna något vigtigt. Ibland blixtrade hans falköga till, hans händer knötos och läpparne rördes feberaktigt; man skulle af ansigtsuttrycket ha trott, att en varm bön om nåd och bistånd höjde sig ur hans barm upp till Skaparen. — Han! han! stammade han och vände sig om i sadeln, för att betrakta den unge mannen, som följde honom på kort afstånd. Han! Att jag så skulle träffa honom just vid slutet af min