Göteborgsposten – 30 augusti 1860, sida 2

taga mig för en Syrier eller en öknens Arab?... Har väl jag rättighet att förvånas! ... Än sen? Har jag något att frukta? skulle icke äfven den minsta förändring i den usla tillvaro som jag för i alla hänseenden vara cen välgerning? Efter en liten stunds ridt blef flodbädden bredare, så att de båda männen kunna fortsätta sin ridt bredvid hvarandra. Midt emot dem sluttade marken sakta; men var nu mindre sandig, så att man kunde ana den välgörande närvaron af ett vattendrag eller en källa. I midteln af ravinen reste sig nu höga och smärta palmträd med sina kronor, lika grönskande bladknippen. Omkring dessa växtlighetcns konungar grupperade sig dadlar, citroner, oranger och oliver. På marken fängslades ögat af en frisk och grön gräsmatta och en glindrande vattentråd perlade fram ur en fördjupning och slingrade sin klara, glänsande våg fram i den af det täta löfhvalfvet bildade skuggan, som nästan aldrig stördes af någon solstråle. Det är omöjligt beskrifva, hvilket intryck det utöfvar på menniskan och sjelfva djuren, att få se en af dessa friska, grönskande trädgårdar ligga strödda här och der på den kala slätten, riktiga stationer ordnade af Guds hand för den resandes nytta. i (Farta Y