Göteborgsposten – 23 augusti 1860, sida 2

stund grefven hade, såsom man ser, kunnat tilloringa natten hemma. De båda personerna hade uppnått flodstranden, der en båt tycktes vänta dem. Giraud hade följt dem på långt håll, alltjemt försigtigt döljande sig, för att icke bli sedd. De satte öfver floden, Giraud gick öfver en brygga, en omväg, likväl utan att förlora dem ur sigte. Möjligen hade de Bernac, hvars vaksamma öga aldrig var slutet, märkt spionen; men om så än förhöll sig, tycktes han likväl icke bry sig derom. Det betydde honom säkerligen föga, om Giraud var närvarande eller icke vid hans möte med chevalier de La Guiche. Kortligen, Giraud, som ej ett enda ögonblick förlorade dem ur sigte, hade på afstånd följt honom ända till mötesplatsen och beslutat att, dold bakom en buske, följa striden. — Jag skall nog förhindra att man dödar honom! mumlade han för sig sjelf, då La Guiche korsade sin värja med grefven; jag måste veta san: na förhållandet, innan han dör. Och han stod orörlig besluten att gå imel lan, om så behöfdes. Munken återigen hade kommit till Pre-aux: Cleres långt före de stridande.