Skall Frankrike meddela Osterrike sitt beslut att ej tillåta någon intervention mellan konungen af Neapel och hans upproriska undersåter? Skall det ullkännagitva för Piemont sin fordran, att Piemont och dess förmodade förkämpe Garibaldi afstå från vidare planer bortom Neapels eröfrande? Konungen af Sardinien annexerade, såsom bekant är, Toscana och Legationerna i strid mot hans stora bundsförvandts vilja. Skall denne bundstörvandt ännu en gång vilja spilla sina undersåters blod, för att skydda Piemont mot följderna af dess ärelystnad. Skall Frankrike tillåta, att S:t Peters territorium, som kan sägas stå under dess särskilda vård, ryckas från påfven af Piemont, eller att Neapels vacklande tron återställes och uppehålles at Österrike? Vi ha framkastat dessa frågor för att visa huru litet Italien, äfven i dess nuvarande lyckliga ställning, verkligen är herre öfver sitt öde, och huru mycket detta beror af tvenne absoluta monarker, af hvilka den ene hittills visat sig vara en oviss vän, den andre en envis och oblidkelig fiende. Vi veta nog, huru fatängt det är, atti sjeltva lyckans ögonblick predika återhållsamhet för en nation, som drifves framåt af hittills osedd tur och naturligtvis är böjd för att öfverskatta sina egna resurser samt underkänna den makt, som ännu hafves af en slagen fiende. I närvarande ögonblick är, liksom vid så många andra tillfällen här i lifvet, hälften mera än det hela, och Italien skulle vara vida mera i stånd att qyvarhålla de eröfringar det redan gjort, om det vill stanna midt i sin bana, än om det till det yttersta följer det schema, hvartill häftiga och revolutionära råd drifva det. Det tyckes vara klart, att öfverläggningens ögonblick snart förrimner. Piemont måste bestämma sig för att antingen identifiera sig med Garibaldi samt dela vinst och förlust med honom, eller öfvergifva sin plan att öppet bistå hvad det påstår sig ogilla, och gifva de otvetydigaste bevis på sin vilja att nöja sig med de fördelar det redan vunnit. Åfven Frankrike måste slutligen förklara, huru långt det vill understödja Påtven, motstå Österrike och bistå Piemont; och Österrike måste snart bestämma på hvilken punkt det vill komma i kollision med revolutionen, hvad ställning det skall intaga gentemot Piemont och mot Frankrike. Förhållandena äro för invecklade, passionerna för mycket upphetsade och intressesena för djupt komprometterade att tillåta sakerna förblifva sådana de äro; och det är endast alltför mycket skäl frukta, att den knut, som bundits genom en följd af blodiga strider, måste lösas genom andra lika oblidkeliga bataljer. Det är tydligt att i närvarande ögonblick, då sakerna gestalta sig så invecklade, uppmärksamheten skall alltmera fästas vid Preussens ställning till Osterrike, alldenstund man troligtvis från det hållet har att vänta den koalition, som mer än sannolikt skall komma till stånd mot Frankrike, hvars sak på detta sätt kan, genom händelsernas gång, bli förenad med Italiens. Från flera håll bekräftas detta resultat af sammankomsten i Teplitz vara: I Teplitz har ej något blifvit underskrifvet. Prins-regenten af Preusen och kejsaren af Osterrike hafva dock ingått förpligtelser på hedersord. Kejsaren har förklarat prinsen-regenten att han förlitade sig på hans ord, men har tillika bedt att förpligtelserna måtte tagas till ett protokoll, hvilket sedermera skulle kunna blifva föremål för en konvention. Protokollet uppsattes ej under sammankomsten; det är ännu föremål för korrespondens mellan kabinetterna i Wien och Berlin. Förpligtelserna voro följande: 1) Prinsen-regenten af Preussen och kejsaren af Österrike hafva förpligtat sig att med afseende å orientaliska frågan stå fast vid Pariserfördraget och isynnerhet hindra allt som kunde kränka Ottomanniska rikets integritetet; öfver denna fråga skall man rådslå med Londonerkabinettet; 2) Med afseende på Tysklands inre frågor har Osterrike gjort väsendtliga koncessioner, synnerligast i militärfrågan; bland annat har det förbundit sig att icke göra några invändningar mot de af preussiska politiken väckta liberala reformerna i det inre Tyskland; 3) Med afseende på de italienska angelägenheterna har prinsen-regenten af Preussen uttalat att besittningen af Venetien är för Österrike af verklig vigt; likväl har han icke i detta fall öfvertaoit nåävan förnlivtalsa så länge italienska rö