Göteborgsposten – 21 augusti 1860, sida 2

baronen med en ton, som ej var fri från en viss höghet, jag skall icke låta döda mig så ogeneradt heller. — Åh, det är icke fråga om att låta döda sig, utan tvärtom att döda! inföll dHerbaut. — Hör nu, baron, anmärkte chevaliern otåligt, har ni aldrig slagits? Den unge mannen tvekade ännu, men hans naturliga uppriktighet öfvervann hans önskan att dölja den bekännelse han skulle göra: en smärtsam bekännelse på en tid, då en mans heder isynnerhet berodde af de många mord han begått. — Aldrig, svarade han likväl, under det förvirringens rodnad uppsteg i hans ansigte. — Diable! sade La Guiche och vexlade en blick med Ad Herbaut. Denne ryckte på axlarne. — Men, vid St. Marc, min skyddspatron! utropade baronen, hvars ögon flammade af vrede, jag förstår er icke, mina herrar; hvarföre tveka? Hvad betyder det, om jag duellerat eller ej? Han j då icke sjelfve någon gång måst börja. — Jovisst, svarade La Guiche leende. (Forts.)