Göteborgsposten – 18 augusti 1860, sida 2

Alldeles icke, min herre, svarade chevaliern och bet sig i läpparne, ty han fann att den unge främlingen verkligen gissat till hans tankar, ehuru han af artighet ej ville medgifva det; alldeles icke! men jag tror, att om ni bragt er afsigt i verkställighet, skulle ni säkerligen nu ångra er. — Tror ni? — Ja; se bara hur stark strömmen är här på detta ställe? — Ni tror således att jag skulle varit rädd och ångrat mig? — Rädd, icke; ångrat, ja. — Nåväl, min herre, som jag vill, att ni aldrig skall betvifla mitt ord, skall jag genast gifva er ett bevis på att jag ej skulle ångrat mig! Och innan La Guiche eller dHerbaut ens kunnat ana hans beslut, sporrade den unge främlingen sin häst och lät honom med ett språng hoppa öfver färjräcket ut i floden. Chevaliern och markisen uppgåfvo på samma gång ett rop af öfverraskning och förskräckelse. (Forts.)