Göteborgsposten – 16 augusti 1860, sida 1

lingar. I ett af dem — , Russland unte Alexander 11 — förekomma många värde rika upplysningar i detta hänseende, hvarp vi vilja tästa vära läsares uppmärksamhet, d hvad som föregår i det östra grannriket, ty vårr icke kan vara oss likgiltigt. Kejsar Nikolaus var en mycket kraftfull men icke en stor man. Detta gjorde att han emedan han ville personligen leda och ordn allt, förirrade sig i en massa af detaljer, uta att kunna öfverse det hela. Framgångei hade gjort honom så stolt, att hans gunstling Paskewitsch kunde med rätta säga om honon att han var berusad af makten, och han ana de icke att han förfelat sin trettioåriga rege rings mål. Först på dödssängen insåg hai att hans Ryssland hvarken var så mäktig eller så lyckligt som han dittills trott. Natter före sin död sade har till tronföljaren: ,Di ser på hvilken tid, under hvilka förhållander jag dör. Gud har så velat; en svår tid vän tar dig. När Alexander besteg tronen befann det gammalryska partiet sig på höjden af sir makt. Det hade, i strid mot den aflidne kej sarens önskningar, lyckats förvärfva sig et inflytande, som nödgade den nye herrskarer att i början af sin regering handla i dess anda. Han kunde desto mindre underlåta detta som han visste att detta parti ogerna erkände honom som kejsare, emedan det icke an. såg honom som en rättrogen ryss, och der. emot på det mest iögonfallande sätt ådaga lade sin förkärlek för hans broder Konstantin. Kejsaren skulle ha satt både tron och lif på spel om han genom en forödmjukande fred gjort slut på kriget med vestmakterna, huru förderfligt än detta var för landet. Derföre fortsatte han sin faders politik och tog de militära resurser, denne hållit i beredskap, i anspråk. Dessförinnan hade landtvärnet endast varit utskrifvet i några guvernementer, men Alexander utskref det i alla, till och med Orenburg och Samarah. Dessa åtgärder blefvo af högsta betydelse för den inre poliiken, emedan de gjorde det till en nödvänlighet för czaren att påskynda de länge uppskjutna reformerna. Den allmänna folkbeväpningen tog mer in en million menniskor, tiondedelen aft hela ikets manliga arbetskraft, från deras fredliga ysselsättningar. De lifegna ilade till de kejerliga fanorna, utan att deras herrar kunde ägga något hinder i vågen derför, emedan de visste att kejsaren då skulle underhålla dem jelfva och godsägarne deras familjer. Ynglinsar af medelklassen, studenter och gymnasiter, köpmän och konstnärer blefvo officerare id folkhären. Följden häraf blef naturligtvis nm närmare beröring mellån dessa bildade olkelementer och de lifegna — något, som vederbörande haft all anledning att frukta ch derföre på allt sätt sökt förhindra. Dessitom lärde begge dessa folkklasser att fatta in egen betydelse, då de förnummo att de tgjorde det egentliga folket, det heliga Ryssanes kärna och att man derföre beväpnat dem.