Göteborgsposten – 15 augusti 1860, sida 2

Humbert tog grefvens händer och tryckte dem hårdt i sina. — Tack, min bror! sade han, och tillade derpå efter några sekunders tystnad: hon misstänkte då ingenting? — Alldeles ingenting! svarade Bernac. — Hon har hört dig? —Med djup uppmärksamhet och under den lifligaste rörelse, det försäkrar jag dig! Föröfrigt var jag rörande, elegiskt patetisk och förfärlig på samma gång. Jag fann just dessa fängslande fraser, som wman säger så väl, utan att behöfva tänka derpå. Det stackars barnet blef kufvadt ... — Och hon lofvade att resa? — Nej, men hon skall resa. — Bravo! utropade Catherine, som, utan att deltaga deri, åbhört det samtal, som förts mellan de tre männen, och tycktes ha alldeles glömt den stränghet grefven visat emot henne. Bravo, hr de Bernac! ni tjenar raskt och förträffligt andras kärlek! Förr enleverade ni mig för Mercurii skull och i morgon skall ni enlevera Diana för Humberts skull. Hvilken storartad oegennytta! Men skall ni då aldrig erhålla någon belöning för ert ädelmodiga uppförande, och skall ni då aldrig vårda er om egen kärlek, sedan ni nu så verksamt tjenat vår. (Forts Y