Göteborgsposten – 15 augusti 1860, sida 2

Man berättar från Neapel att nöden och eländet bland den stora massan af folket är så stor, att om dess tillväxt fortfar i samma proportion som hittills, den måste framkalla högst allvarsamma svårigheter. Tiggeriet var alltid så godt som en nationalinstitution, men är nu förskräckligt och tillika ursäktligt. Handel och industri äro förlamade, och då sommaren, hvilken gör eländet mera uathärdligt, förflutit, är det stor fara för allmänna lugnet, om förhållandet qvarstår. Murena och Mazza, som tillika med åtskillga andra den förra kungens rådgitvare i Gaeta bildat ett hof kring enkedrottningen, hafva fått sig sina pass tillsända, med antydan att lemna landet. Mazza protesterade dock häremot och förklarade, det han aldrig konspirerat. Det förefaller hvar och en förvånande att icke enkedrottningen sjelf likaledes fått påstötningar, för starka att emotstås, att sjelf begifva sig ur riket. Det säges, att konungen genast skall taga till flykten, i händelse Garibaldi landstiger, och det är knappt troligt, att man skall göra det ringaste forsök att motstå, hvad som onekligen är nationens vilja. Ett rykte är i omlopp, som säger att grefve dAquila begärt sex månaders permission, på hvilken amiralitetet säkerligen ej skall förlora mycket, ifall den bifalles. . En turinerkorrespondent till engelska tidningen Daily News berättar följande: Ungdomen i Lombardiet och Genua tyckes ha gripits af en riktig utvandringslust; vecka efter vecka anlända unga män till Genuas hamn; Bertani skickar dem öfver till tusental och ännu är floden alltjemt i stigande. Omkring tjugotusen unga Lombarder, studenter från Pavia, sönerna till de bättre klasserna i Brescia, Bergamos bergsboer, blomman af Genuas ungdom, ha redan öfvergått Medelhafvet, såsom om Sicilien skulle vara det förlofvade landet. Tillochmed den blodiga dagen vid Melazzo, der de utan artilleri drefvo tillbaka Boscos väl beväpnade trupper och vunno seger endast genom de modigaste uppoffringar, tyckes endast än mera öka de frivilliges entusiasm. Ytterligare fjorton tusen namn äro inskrifna i Bertanis bok, alla brinnande af lust att få förena sig med Garibaldi och strida för Italiens enhet, under det subskriptionerna i Norra Italien alltjemt samla blänkande guld i händerna på den genuesiske läkaren, som i sin anspråkslösa bostad i hörnet af Via Nuova, eger mera makt än någon minister. Ständigt omgifven af dessa kraftfulla frivillige, af officerare som tagit afsked från sina tjenster, för att få strida såsom enskilta under Garibaldi, af medlemmar ur oppositionen som tvifla på Cavour, af flyktingar från alla länder, hvilka misstänka Frankrikes politik, är det helt naturligt att han, Bertani, skulle hemta intryck utaf dem, och göra upp några djerfva schema för ett infall i de påfliga staterna, för att öfverfalla Lamoricieres horder och för en diversion i Abruzzerna till Garibaldis förmån, som tros skola snart angripa Bourbonerna 1 södra Italien. Regeringen förblef ej länge i okunnighet om dessa planer och deras enskiltheter. Grefve Cavours ställning blef kinkig; han måste förhindra hvarje våldsamhet mot romerska territoriet, hvilken kunde förorsaka en brytning med Frankrike och framkalla krig med Österrike vid denna tidpunkt som ej är lämplig för ett sådant; och likväl ville han ingalunda ställa sig i opposition mot alla folkets ädla känslor och framkalla ett borgerligt krig vid samma tid som Viktor Emanuel säger sig hysa sympati för alla dem som önska Italiens enhet, äfven om de ej älska honom sjelf. Följaktligen sändes Farini, ministern för inrikes ärendena, som redan förut under annexationsperioden visat sin diplomatiska talang, till Genua, för att afstyra företaget. Detta företag mötte väl stora svårigheter; men med den mest fulländade diplomatiska skicklighet besegrade Farini oppositionen, och å andra sidan visade sig Bertani nog klok och patriotisk för att afstå från sina planer. Invasionen öfvergafs just i samma ögonblick den skulle företagas, folket sändes till Garibaldi; och landet räddades från ett krig, i hvilket Europa skulle kunnat invecklas och som kunnat omintetgöra de långvariga och mödosamma, men säkra arbetena för Italiens enhet. De neapolitanska sändebuden skola inom kort återvända, men utan det svar deras konung önskat sig. Grefve Cavour har oföränderligt gifvit dem detta svar: När den konstitutionela regeringen AmAh dat faumnaa att lhlahinatt