Göteborgsposten – 14 augusti 1860, sida 2

såsom hedendomens gudar lefde i sin olymp, hvartill inträde är de dödlige förnekadt! Sägen, mina vänner, står ej detta lif öfver alla vanliga menskliga förhållanden, och skulle det icke utgöra förverkligandet af våra drömmar? Humbert och Mercurius hade sprungit upp, elektriserade af grefvens ord. Catherines ögon flammade och hennes hand darrade. Hon tycktes vara rof för den lifligaste rörelse, ty denna qvinnas natur var mer än någon annan danad att hänföras af det tilldragande i detta laglösa lif, som grefve de Bernac nu afmålat. Alla tre utsträckte sina armar mot talaren. — Låt oss bege oss utaf! utropade de på samma gång. Bernac gaf dem tecken, att återtaga sina platser, som de plötsligen lemnat. — Hemligheten med grottorna tillhör mig ensam, sade han, och det lif jag talar om skulle vara omöjligt att föra utan detta säkra och otillgängliga gömställe. Det beror således af mig att förverkliga edra planer om lycka. — Javisst, sade Mercurius. — Nåväl? inföll Humbert. — Nåväl! mina vänner, j måsten höra mig än ytterligare, ty jag har ännu icke slutat. Herr de Bernac gjorde en kort paus.