Göteborgsposten – 9 augusti 1860, sida 1

då söka utforska orsaken till den förvirring, som så tydligt står att läsa i mitt ansigte, och det är mig omöjligt, att tillstå för henne sanningen. — Om Giraud bedragit mig eller misstagi sig sjelf, sade dAumont, skall Diana bli lycklig och jag skall ensam fördraga konungens onåd... — Men om han talat sannt? frågade hans maka. — Om han talat sannt? om den han anklagar stulit det namn, hvarmed han yfves, om han är den skändlige medbrottslingen till en bandit, då måste rättvisan ha sin gång! — Men Diana? vårt barn? utropade modren med förfäran. — Jag är i första rummet embetsman, madame! Jag måste uppfylla min pligt mot konungen, innan jag får tänka på mig sjelf. Ingen af mina förfäder har ett enda ögonblick tvekat mellan uppfyllandet af en pligt och några uppoffringar huru grymma och förfärliga de än må vara, och jag skall, om så behöfs, kunna bevisa, att deras ättling är värdig att bära det fläckfria namn, som han erhållit i arf. En stunds tystnad följde på dessa ädla och stolta ord. M:me dAumont reste sig upp, tog ett par slag i rummet och satte sig derefter åter bredvid sin man. — Men än, sade hon mildt, jag var så långt ifrån att vänta mig det förtroende ni nu