Göteborgsposten – 8 augusti 1860, sida 1

Det neapolitanska kleresiet. I Th. Mundts nyligen utgifna reseskizzer Rom och Neapel, förekommer följande pikanta skildring af de neapolitanska andliga, som i närvarande stund tjenar till att i sin mån belysa situationen i Neapel. I intet land ser man det andliga ståndets representanter förekomma i så stora skaror och nästan sammanpackade till en massa som i Neapel, hvarest deras antal ännu står i ett ovanligt förhållande till befolkningens, ehuru det aftagit betydligt under flera århundraden. Man har beräknat att af 108 neapolitanare alltid en tillhör kleresiet, och endast detta kan förklara att prestrocken bildar ett svart inslag i folkhvimlet på alla gator. Det finnes till och med städer i konungariket Neapel, i hvilka de andliga utgöra mycket öfver hälften af befolkningen och den blåa himmeln nästan fördunklas af de prestrockar och munkkåpor, som hvimla under dersamma. I det herrliga Sorrento, som blifvit välsignadt med Italiens skönaste och älskvärdaste qvinnor, frodas äfven kleresiet bäst. Man räknar der på en befolkning af 6000 innevånare 1,500 andliga, hvilka alltså utgöra fjerdedelen af befolkningen i detta lilla, till andaktsöfningar föga uppmuntrande paradis. På hufvudstadens gator presenterar presten sig fet och frodig, illparig och lefnadslustig och är den egentlige flanören, som utgör hufvudbeståndsdelen af det tätt sammanpackade brokiga folkhvimlet på Toledon. Öfverallt stöter man på honom, om man än söker undvika honom. Han är den raskaste och rörligaste dagdrifvaren i hela Neapel; med sina stora, svarta och kloka ögon observerar och utspionerar han allt, består åt alla håll för bindliga, ömma, förstulna och fromma önskrT6hT)T-Trr hn