Göteborgsposten – 7 augusti 1860, sida 1

Inom en sekund stod Giraud framför ståt hållaren. — Hör, sade dAumont med feberaktig häftighet, denne man, som nyss lemnat mig, dennc man, som du vågat anklaga, är en af mina bä. sta vänner; han är min dotters, mitt enda barns blifvande make. Det vill säga, att om du hu misstagit dig, om du velat lösgöra dig från rättvisans straff, så skall det ej finnas en tortyr nog förfärlig, ett straff nog grymt, att vedergälla dig för din skändliga anklagelse! — Och om jag sagt sannt? inföll Giraud, utan att synas vara det ringaste orolig öfver ståthållarens ord. — Om du säger sannt? Vore han ock redan min måg, skulle min dotter än dö genom hans död, konungens rättvisa skulle likväl följa och drabba honom! — Då ansvarar jag för framgången! sade Giraud. — Tro ej, att du skall kunna bedraga mig med någon list! Jag skall råka dig, hvarthän du än går. — Om jag ej lyckas, skall ni få göra med mig hvad ni behagar! — Du är då säker på hvad du lofvat? — Ja. Jag vet icke ännu, hvar La Chasnaye är, men jag vågar ansvara för att denne är hans medbrottsling. Jag upprepar dessutom nu