Göteborgsposten – 7 augusti 1860, sida 1

Men dylika föreställningar blefvo utan verkar på forsamlingen, och först vid deputerade Larrabures foredrag uppstod någon rörelst inom densamma. Han förklarade att alla bud geter från 1848 till 1854 företett en betyd lig underbalans, och att en jemnvigt visserli gen ävägabragts åren 1855, 1856 och 1857 men att sadant endast kunnat ske genom at bland inkomsterna upptaga de till krigen: förande upptagna stora lån. För 1858 hade man äfvenledes fått budgeten till att balance ra, men det hade blott varit möjligt genon att underlåta att amortisera de äldre låner och genom att bibehålla krigsskatten. Et stående deficit måste ovilkorligen bli följden så långe utgifterna och statsskulden tilltage i en så utomordentlig grad. Från 1855 til 1860 hade utgifterna tilltagit med 106,451. 080 francs i årliga räntor, amortisationen med 31,778,787 fres. Till fälttågen på Krim och i Italien hade åtgålt 2,273,859,529 fres, förutom de vanliga utgifterna till armåen. Förräntandet af statsskulden, pensioner 0. s. V. kräfde nu årligen 613,919,598 fres, och slutligen måste man taga i betraktande de stora garantier som regeringen öfvertagit för jernvägsbolag, kommer sardinska statsskulden m. m., hvilket allt ej var annat än en ny svafvande statsskuld, lika stor som den redan bestående äldre. Det var i synnerhet med stöd af dessa upplysningar Jules Favre förutsade, att det nuvarande kejsardömet måste falla likasom det föregående, hvarvid han likväl äfven utgick derifrån att kejsaren blef så illa betjenad af sina alltför ifriga och underdåniga tjenare, att hvarje sjeltständig man måste vända sig bort från regeringen. Den deputerade Olivier förklarade, att regeringen beträdt en farlig väg, att hon missbrukade lagarne och dekreterna, att hon ville representera demokratiens välde, men att demokrati utan frihet endast vore slafveri för alla.