Göteborgsposten – 2 augusti 1860, sida 2

— Javisst, Diana, såframt jag vill lefva; ty man skall icke skänka mig mera nåd än hertig de Biron, och bödeln skall afslå hufvudet på ännu eu adelsman. Diana ryggade tillbaka. Det arma barnet såg i en förfärlig dröm en blodig schavott upprest på Greve-torget och den, som hon älskade, knäböjd framför stupstocken. Med vilda blickar och vridande sina händer utropade hon. — Skynda, Henrik! fly! — Ensam? frågade den unge mannen. — Hvad ni begär af mig, är omöjligt! — Diana, då stannar jag, hände hvad som helst! Den unga flickan sträckte i förtviflan sina armar mot himlen; tårarne strömmade utför hennes kinder ; hennes andedrägt var kort och flämtande. Grefve de Bernac betraktade henne med sällsam fasthet. Hans öga var torrt, den men glödande blick, som utsprang derifrån, öfvergjöt den unga flickan med sina magnetiska strömmar. En långvarig tystnad inträdde. Diana tycktes återhemta litet lugn. — Henrik, hviskade hon, af nåd, säg mig, att allt detta blott är en pröfning, som ni velat