öra, aftorkade hon tårarne och den varma kärlek dessa hans ord andades, kallade åter lyckans skära färg fram på hennes kinder. Hon grep med feberaktig häftighet der unge mannens händer och kastade sig framför honom. — Men om ni älskar mig så varmt, Henrik, sade hon, om mina föräldrar samtycka till vår förening, hvarföre talar ni då om olycka? hvarföre talar ni då om skiljsmessa ? — Jag måste, Diana. — Ni fortfar? — Jag måste. — Men hvarför då, min Gud, hvarför? — Ått i detta ögonblick fastkedja ert lif vid mitt skulle vara detsamma som att i ställe för att skaffa en framtid af lycka och sällhet, öfverbopa er med sorg och elände. — Sorg! elände! Hafva då dessa ord någon betydelse för dem, som älska? Henrik, ni vet ju, att mitt hjerta, hela min själ tillhör er! — Hvad, Diana, skulle du älska mig nog högt, att vilja hängifva dig åt mig, äfven om olyckan sväfvade öfver mitt hufvud? — Jag vet icke, huru högt jag älskar dig, Henrik; men jag vet, att jag skulle dö af sorg, om jag nödgades afstå från min kärlek. Du skulle således känna dig ha nog mod,