Göteborgsposten – 1 augusti 1860, sida 2

— Jag trodde, att jag aldrig skulle kunna komma hit, sade han med smekande stämma och tryckte sina läppar mot den lilla hvita handen, som han efter blott svagt motstånd tagit i sina, Hela Paris tycktes ha sammansvurit sig mot min lycka. Men nu är jag ändtligen här! Ni är ensam, Gud vare lof! Vid dessa ord hade den unge mannen, utan att släppa den lilla handen, glidit ned på golfvet och låg nu på knä framför Diana. Hon gjorde en åtbörd af förskräckelse. — Henrik! utropade hon och sökte förmå grefven resa sig upp. — Älskade Diana! hvad fruktar ni? svarade de Bernac. — Om någon skulle komma! — Än sedan! hvad gjorde det? Gillar ej edra föräldrar min kärlek. — Jo, det är sannt! mumlade Diana, utan att ännu våga slå upp sina ögon, hvilka rörelsen och den känsla af blyghet, som är egen för hvarje ung flicka, då hon första gången finner sig ensam med den hon älskar, tvingat henne att slå ned. Det är sannt! Min far sade ännu i dag morse till mig, att han snart skulle kalla er sin son, och min mor kysste mig leende på pannan, innan hon denna afton begaf sig till drottningen sägande, att hon skulle af Hennes Maje