Göteborgsposten – 1 augusti 1860, sida 1

— Tio! återtog hon. Nu kommer han icke — och om han än skulle komma, skall min mor vara hemma, min far kan ej dröja länge ute, och han skulle ej kunna anförtro mig denna vigtiga hemlighet, hvarom han oupphörligt talar . .. denna hemlighet, som tyckes sätta sig emot vår lycka och hvilken han skulle omtala för mig nu i afton. Diana sjönk ned i en fåtölj. — Ah! utbrast hon i förtviflan, om han icke älskar mig ...då måste jag dö. I samma ögonblick hördes något buller utanför; den unga flickan sprang upp med blixtens snabbhet. — En galopperande häst! mumlade hon, under det en skär rodnad färgade hennes kindar och hals. Det är säkert han! Ett solljust leende bröt sig nu fram genom tårarne, framkalladt af hoppet om att få återse den, som hon med så djup oro väntade. Hon skyndade hastigt till fönstret, för att återtaga den post hon nyss lemnat. Ljudet från hästhofvarne nådde nu tydligare hennes öron. Hennes stora blå ögon sökte genomtränga mörkret och hela hennes själ tycktes ligga i denna oroliga blick. — Det är han! det är han! utropade hon, nästan nedtryckt af glädje och tryckte högra han