Göteborgsposten – 1 augusti 1860, sida 1

timma lemnat sin orörliga ställning vid fönstret. Hennes ögon, hvilka spanade ut i det tjocka mörker, som inhöljde floden och kajen, kunde ej lösslita sig från den riktning, hvaråt Pont de Change låg. Den djupaste tystnad rådde i rummet. Man hörde endast pendylens regelbundna tice-tac och sorlet från floden, när dess böljor krossades mot bryggans pelare. Diana tycktes fördubbla sin uppmärksamhet. Slutligen stampade hennes lilla fot till tecken af otålighet i golfvet. — Han älskar mig icke! sade hon hastigt, med dessa ord besvarande de tankar, som hvimlade inom den agatrena pannan. Om han älskar mig, skulle han redan varit här... Han vet nog att jag är ensam, alldenstund min mor är hos m:me Marie, och han skulle lemna min far vid porten Buci. Han har nu varit borta redan i två timmar och synes ännu ej till. Han älskar mig bestämdt icke! han älskar mig ej! Den unga flickan gjorde en rörelse, för att lemna fönstret, och vände sig om till hälften. Tvenne tårar, tvenne klara perlor, glindrade i hennes långa ögonhår och smögo sedan utför hennes sammetslena kinder. Hon närmade sig bordet, der pendylen stod, och såg uppmärksamt på visaren.