Göteborgsposten – 1 augusti 1860, sida 1

det öfriga af byggnaden låg försänkt i ett djupt mörker. Dessa tvenne fönster, glänsande i mörkret såsom tvenne vilddjurs ögon, tillhörde ståthållarefamiljens lilla salong eller konversationsrum. Visaren på en klocka, hvilken var uppställd nära fönstret till höger, pekade pä tio. En enda person fanns i rummet; det var fröken Diana dAumont. Den unga flickan var blondine, hennes kinder friska som en majblommas purpurstänkta kronblad, hennes växt väl proportionerad och fint tecknad, hennes rörelser behagfulla, lifliga och lätta som fogeln, då han breder sina vingar till flygt. Hon företedde en fullkomlig typ af denna med poesi och kyskhet parade skönhet, som artisterna behagat gifva åt frälsarens moder. Hennes drägt bestod endast af en enkel hvit ylleklädning och ökade, der hon stod med pannan lutad mot fönstret och den smärta gestalten omgifven af de rika draperierna, som nedföllo i djupa veck på golfvet, ytterligare hennes förvillande likhet med en af dessa italienska madonnor, som stå så rena i sina marmornischer. Den unga flickan var utan tvifvel försänkt i en ljuf dröm, ty hon hade ej på en qvarts