De aflägsnade sig båda på motsatta gatan mot den, som grefve de Bernac ridit. Denna gata förde till den port hvilken låg intill Klostret. Under tiden fortsatte stadssoldaterna sina efterforskningar och Jean, såjatt säga, mångdubblade sina krafter, otålig och orolig som han var, för att nå det utlofvade målet, medan löjtnanten åter började blekna af fruktan. En timma efter det de händelser passerat i restaurationen och på Hästtorget, som vii föregående kapitel omtalat, sammanträffade civillöjtnanten och löjtnanten i korta rocken ånyo i polisvaktkontoret vid porten Buci. De båda tjenstemännen stodo tysta och försänkta i ett haf af bittra tankar. Hastigt öppnades dörren och dAumont inträdde i rummet. Hans anlete var blekt och förvridet af vrede. — Nå, de Villiers? frågade han kort, vänd till civillöjtnanten, har ni lyckats? — Nej, monseigneur, stammade denne, hvars panna purprades af blygselnrodnad, jag har kommit för sent. — Och ni? fortfor han, vänd till den andre löjtnanten. — Jag har likaledes misslyckats, svarade denne. Jag har förgäfves låtit snoka igenom he